En trumvirvel, två, tre, fyra fem … sen brakar kalabaliken loss i denna makalösa kabaré. Fem trummisar tar andan ur publiken, får oss att jubla, skratta, fnissa, tjuta, stampa med fötterna och klappa händerna. Det liknar inget annat jag har sett, det är hög klass, mycket humor – och allvar – av otroligt skickliga slagverkare.
En slagverksteater kallar de sin föreställning, Teater och slagverk i ett, med andra ord. Och de fem killarna på scen lyckas verkligen få ihop det musikaliska och teatrala till en enastående helhet. Det är inte bara underhållning utan också intelligent satir och parodi på allt från Hitler och militärer till pojkband och en egotrippad superstjärna i guldkavaj och fastklistrat leende.
Egentligen är det rena cirkusen. De fem killarna utför olika nummer och konststycken, solo och tillsammans. Häpp! De jonglerar med trumpinnar, samtidigt som de spelar. Häpp! De dansar med sina trummor. Häpp! De brister ut i smörsång. Och dansar balett. Häpp! De slåss om instrumenten, samtidigt som de spelar. Häpp! Med högst allvarliga miner ger de en mycket seriös konsert – på trianglar.
Det går inte att berätta allt. Men ibland hinner man knappt hämta sig mellan skratten. De fem på scenen hittar hela tiden på nya tricks, det ena galnare än det andra. Till de roligaste numren hör det där en av killarna leker cirkusdomptör och leder en ”kör” med gosedjur eller försöker få ett gosedjur att hoppa genom en ring.
De fem på scenen pratar, bråkar med varandra, springer ut och in, irrar omkring, ”glömmer” publiken eller friar till den. Några döda punkter existerar knappast. När det plötsligt blir tyst på scenen, när de fem sitter gravallvarliga eller någon av dem förvirrad irrar omkring, sitter man bara och väntar. För snart, mycket snart överraskar de oss igen! Allt görs också med ett strålande humör. Med hjälp av en gigantisk arsenal av trummor och andra instrument, ett fyrverkeri till ljussättning med blixtrande, blinkande spotlights, dompterar de fem publiken. Det är imponerande och väldigt kul.
Tina Jeppsson